~
... petade jag på en död katt.
Jag satt länge och väl på huk och granskade den ingående.
Den såg liksom inte skadad ut, bortsett från att den var helt hårlös, förstås.
Därav den ingående granskningen.
Den såg inte bränd ut. Den såg inte heller så gammal-död ut tyckte jag.
Därför petade jag på den, med en pinne..för något annat vågade jag inte.
Den var inte så hård...men absolut inte mjuk heller. Benen var stela.
Jag har undrat många gånger vad som hade hänt med katten och varför den var hårlös.
Nu kan man ju undra hur man kommer att tänka på sådant, mer än trettio år senare?
Skälet är att jag scrollade runt på en av kvällstidningarnas sidor och stötte på en artikel om ett gäng 10 - 12 åringar som försökt bränna två levande valpar över öppen eld.
Jag läste också om engelska soldater som plågade djur. Jag klarade inte att öppna och titta.
Tårarna rann redan för valparna och barnens skull.
Ett samhälle får vad ett samhälle förtjänar, heter det ju.
Men var är samhället på väg, när föräldrar inte har tid att lära sina barn respekt för andra levande varelser? Det gäller ju inte bara djur, utan också människor.
Ta allt det här oprovocerade våldet som eskalerar.
En nio-åring som knäcker näsbenet på en lärare, pga en mössa.
Tre ynglingar som ger sig på en annan ensam yngling å knäcker käken i tre delar.
Femtonåringar som begår våldtäkter.
Sex - åttaåringar som sparkar ihjäl en jämnårig kamrat i sandlådan.
Var kommer det ifrån?
Inifrån barn och ynglingar som någon inte har haft tid för?
Varför har man inte tid för sina barn?
Någon söker genast efter skäl i sig själv och säger "jo, men jag har haft arbetstidsförkortning, tar med mig barnen ut i sandlådan, dom får följa med till affären, jag kör dem till aktiviteter och träningar och ser till att dom har meningsfull sysselsättning"...osv.
Men jag menar inte "tid för" på det sättet.
Utvecklingen under det senaste århundradet går för fort, för att inte tala om det senaste två decennierna! Människan är inte avpassad i sin natur för den här utvecklingen, men vi kan inte, eller klarar inte, göra något åt det, så enkelt är det.
Men det finns ändå något litet vi KAN göra, och det är då jag kommer till vad jag menade med att ha "tid för" sina barn.
Det krävs att man tar sig tid att lära barn sådant som de får göra, inte får göra, bör göra och inte bör göra.
Man måste ha tid att älska sina barn. Tid att ge dem all den uppmärksamhet de så väl behöver. Och det handlar inte om att sysselsätta dem. Det är lika gärna tid för stillhet.
Man måste också ta sig tid att vara konsekvent. Att vara så stressad att man fattar ett felaktigt beslut, och sedan vid närmare eftertanke, och en del tjat, ändrar sig.. Det är katastrof i ett barns liv.
För vad lär dom sig? Att tjat lönar sig och att ett nej inte alltid betyder nej. Vad kommer i förlängningen? Ja, vem vet? Jag tänker inte vädra min åsikt om just det.
Nå, vem är nu lagom irriterad å tänker "man
måste ju för f*n jobba häcken av sig för att ha råd att leva! Vem ska uppbringa den tiden som menas?!"
Den finns där redan! Jag lovar! Känn efter så vet ni att det är så.
Det är bara frågan om hur man prioriterar.
Saker och aktiviteter är inte allt här i världen, och det ersätter inte det jag talar om.
Det är nu alla runt 40 tänker; "jag var minsann nyckelbarn, men mig är det inge fel på!"
Sant! Så är det.
Men hur mycket datorer hade vi? Hur många TV-kanaler? Det hemskaste vi kunde finna i en tidning var Kalle Anka.
Vi hittade nån död fågel, eller en död katt, och petade nyfiket på den.
Ja, jag vet.. vet var hemska saker som hände förr med.. men hur mycket?
Jag vill bara att världen kunde ta sig mer tid...
~