Om du bara visste...

~
Varför är man som människa så låst vid hur det varit?
Kan man inte på något enkelt sätt bara släppa det och inse att
NU är det som ÄR?
Om man hela tiden tänker på sina värsta stunder, eller sin värsta tid - då missar man ju det faktum att man ändrar sig under tiden..
Har man otur, kanske man vaknar upp helt plötsligt och inser att allt gled förbi, medan man fixerade sig vid det förflutna..
Det måste vara bättre att vakna innan, eller inte vakna alls...

Pratade med en vän.. om hur jag uppfattar denne, och uttalandena avfärdas med -"om du bara visste hur det varit".
Men du, det vet ju inte jag?..jag vet ju bara NU.
Å andra sidan var reflektionerna tillbaka av ungefär samma karaktär..
så även min reaktion..om du bara visste..

Men om jag har min uppfattning om dig,
och du har din uppfattning om mig,
ingen av oss tycker att det stämmer,
men då kanske vi ändå kan förstå att saker och ting ändras,
trots att vi fortfarande minns det andra och tror att det borde gälla?
Eller är det bara vänskaplig magi som får det att bli annorlunda?
Är det så enkelt?
Jag tror inte det.
Man blir äldre, mer erfaren, det borde ändras.
Det bara måste vara så.
Svårigheten ligger i att förstå att det är så, och att ta det till sig.

Men det är klart. Vissa saker lämnar djupare spår än vad förnuftet rår på.
Vissa saker stannar och förblir otäcka sår. Sår som inte ens den mest pålitliga vän kommer kunna göra något åt. Men såna kan man ha..det döljs någonstans i hanteringen till slut.. även en kropp och ett sinne har en slaskhink.. dit kommer det - tids nog, det är jag också övertygad om.

Klockan tickar hela tiden, och NU är det som ÄR!
~