Om svåra beslut och barn...

..här kan jag sitta å berätta med gråten i halsen, ingen ser ju ändå, så det kännns inte som det gör något..

Jag blev ratad när avkomman d.y. hade något viktigt att berätta.. Det var till mormor hon ringde och sa att hon tänkte hoppa av skolan, inte mig.
På sätt och vis förstår jag naturligtvis varför. Hon ville berätta det för någon som inte kan sätta henne på plats ifall de ändå inte gillade hennes idéer.
Jag hade förmodligen makten att förstöra hennes planer så det i slutändan skulle kännas värre för henne.
Med värre menar jag att hon tycker skolan är jävlig och jobbig. Om hon har hittat på ett sätt att komma ur det, vill hon inte höra min "negativa inställning" - självklart.

Allt det där är klart som korvspad. Solklart! För att inte rentav säga Plättlätt!
Det är bara ett stort fel!
Man skaffar inte stora lån utan att få någonting för det!
Man hoppar inte av mitt i sista terminen på skolan!
Man biter ihop om det sista som är kvar, för att sedan kunna visa att man "gjort något"!
Om man inte klarar att bita ihop om en sån sak - då klarar man nog inte mycket i det fortsatta livet.
Hur ska det bli på ett jobb?
Minsta lilla motgång på arbetet kommer behandlas som den förra motgången - med en helomvändning och benen på ryggen!
"Det var inge roligt... Folk är dumma ju!"

Suck... Jag är elak.
Det kanske blir rent jättebra. Allt kanske är väldigt enkelt..avhopp, jobb, leva lycklig i alla sina dar...
Det skulle ju kunna funka som i en saga med lyckligt slut.
Visst!.. om det inte vore för den ändrade relations-satusen på Fejjan...
"Avkomman d.y. är i ett förhållande med "en-kvinnlig-brevvän-som-bor-i-USA-och-som-hon-aldrig träffat!"
Det kan man snacka om saga! Att leva i en inbillad värld!
Jag kanske överreagerar.
Jag har sett många som skriver allehanda människor som sina syskon, där jag bevisligen vet att det inte är fallet, så det kan ju va en slags "trend"...
Samtidigt får jag för mig att hon idoliserar denna amerikanska till oigenkännlighet. Allt tjejen gör och säger är såååååå himla bra jämt!

Vem tror nu att allt handlar om att "navelsträngen håller, till mors förtret, på att klippas?
Det är inte så. Jag ser vidden av "flykten" och strutsningen. Jag ser djupet av fantasierna. Har lyssnat på oändliga berättelser från dataspel och böcker där självupplevelsen är rent fysiskt närvarande. Vad säger man?
Jag har också upplevt böcker..Stephen King t.ex. har berättat så nackhåren rest sig. Men jag var inte med själv i berättelsen då jag senare läste upp den för andra.
Usch. Det finns kanske inte så mycket jag kan göra, men det känns bättre att få skriva av sig.