Om matångest...

Inom var människa bor två vargar. Den ena är ond och den andra är god.
Vem vinner? Jo, det gör den varg som man matar.
Just nu har jag nog bara matat min elaka varg.
Han är dum och tung att släpa på.

..nu är det verkligen kört!
Matångest i parti och minut!
Har jag skrivit om det förut någon gång? Jag vet inte, men det troliga är väl att jag har det.
Jag loggade in på Matdagboken igen, bara för att upptäcka att jag alltså mullar i mig på tok för mycket mat. Jag äter som en sabla skogshuggare!
Återigen får jag panik.
Ni som känner mig vet att jag inte är så stor, men jag har ont av det som blivit. Tio extra kilon tar stryk på mina, redan sedan förut, dåliga knän.
Jag hittar allt som kan tänkas hittas om olika metoder, och så sent som idag fick jag väl svaret på varför jag bara blir tjurigare och tjurigare och varför jag höll på att få tokspel då våg-fan stod på MER än den skulle!
Svältbantning är ingen bra metod!
Inte för jag har direkt svultit mig, bara försökt äta mindre... Fast i förlängningen har jag förstås gjort aningen fel, och kroppen sparkar bakut!
Kostdoktorn får bli den som räddar mig. Jag har ju litat på honom förut. Åtminstone då det kom till Omega 3 och D-vitamin.
När det känns som att man har svårt att gå ner i vikt så är det här en läsning som jag rekommenderar. Där ska åtminstone jag själv sitta som nitad.
Jag vet ju redan från början att jag kommer få problem. En sambo som är minst lika otålig som jag själv. Egen dålig ekonomi, samt ingen sysselsättning. Små irriterande bidrag till svårigheterna.
Ska man smyga med sin diet?
Eller försöka få alla att hjälpa till?
Vad är egentligen lättast?
Frågorna i samband med förväntat scenario är jobbiga...
...